Texter

Några ord om mig själv och mitt samarbete med Gunnar Leche

I den här texten berättar Gösta Wikforss om sin bakgrund och uppväxt i Uppsala och hur staden förvandlas under 1950-talet. Han utbildar sig till arkitekt på KTH och anställs av Gunnar Leche på stadsarkitektkontoret och arbetar dessutom på Leches eget kontor på kvällarna. ”Det var en dröm att bli anställd hos Gunnar Leche”, skriver han och tar med sig lärdomarna, engagemanget och kärleken till staden i sin framtida verksamhet. Många av de konkreta planeringsfrågor och arkitekturprojekt han arbetade med hos Gunnar Leche kommer han sedan att arbeta med på sitt eget kontor under trettio år. Men han lärde sig också mycket om det mänskliga samspelet, de politiska uppgörelserna och de tuffa tagen i byggandet.

Uppsala – en syn för gudar eller ett avskräckande exempel?

Med utgångspunkt i den riksbekanta debatten om Tempovaruhusets fasad mot Stora Torget debatterar Gösta Wikforss konsten att bygga nytt i gammal stad. ”Lösningen kan i det ena fallet vara att underordna sig en befintlig enhet, i det andra fallet kan det vara att ge spänning mellan gammalt och nytt.” Många spetsiga formuleringar med påfallande aktualitet, men också med arkitektens syn på möjligheten och glädjen i att lära av det gamla när man bygger det nya: ”Dissekeras den gamla stads­bilden finner man den fylld av spänning mellan högt och lågt, ljus och skugga, tyngd och lätthet, trängsel och rymd. Kanske bör detta framstå som väsentligheter även i nya miljöer”.

Morgondagens Uppsala

Gösta Wikforss sammanfattar resultatet av fem års arbete med Uppsala generalplan 69. Det är planens bärande idéer som här presenteras. Han vill värna Uppsalas kulturmiljöer, kraftigt dämpa bilismen och föra den utanför stadskärnan, skydda naturområden, bygga stadsdelar där olika hushåll kan trivas i en kombination av olika lägenhetstyper i höga och låga hus. Uppsala föreslås expandera söderut i kraftfältet mellan Uppsala och Stockholm. En utbyggd fyrspårig järnväg ska knyta samman samhällena. Ett starkt miljöengagemang kommer till uttryck. FN:s första konferens om mänsklig miljö hölls i Stockholm detta år, Miljökonferensen 1972. Här finns också en oro för hur generalplanen ska tas emot och omsättas i praktiken: ”Det är lättare att beskriva det förgångna än att ge en bild av framtiden. Ändå är det bilden av framtiden som måste manas fram. En fram­tid med förändrade livskvaliteter i arbete och fritid, nya kom­mu­nikationsmönster, ändrade hushållsgrupperingar och ålders­strukturer, nya former av kulturgemenskap i stad. Planera är att välja, välja är att avstå. Ett valår avstår man icke”.

Människan och staden

Generalplanen antogs av kommunfullmäktige, men snart förändrades synsättet på staden som framtidens boplats radikalt. Under 1970-talet rullades istället villamattorna ut på värdefull jordbruksmark ett par mil från städerna runt om i Sverige, även i Uppsala kommun. Artikeln är en tydlig vidräkning med allt det som går förlorat om man inte fortsätter att utveckla stadsmiljön. Gösta Wikforss skriver: ”Det destruktiva dominerar just nu diskussionen. Det är populärt och lättfattligt att tala om markboende. Man förtiger att det går åt tre gånger så mycket mark, tre gånger så långa vägar, tre gånger så långa ledningar, tre gånger så stora avstånd till gemen­samhetsanläggningar. Att det samhället blir beroende av bilen”. Artikeln utgjorde också manusunderlag till filmen ”Människan och staden” som sändes i SVT i maj 1973. Filmen producerades av Örjan Wikforss och Bo-Erik Gyberg. Genom Svenska Institutet distribuerades den internationellt i en engelsk översättning ”Man and City”.

Människan, staden och trafiken

Gösta Wikforss ägnar en av sina tre artiklar på kultursidan i Uppsala Nya Tidning helt åt trafiken. Gunnar Leche hade varnat för bilismen och satts åt sidan som otidsenlig i sitt motstånd mot den. Uppsala kom att under andra halvan av 1950-talet och en stor del av 1960-talet bli skådeplatsen för försök att införa trafikplaneringsprinciper hämtade från bilismens hemland USA. Gösta Wikforss ville genom generalplanearbetet medverka till att bryta den utvecklingen och han erfor hur svårt det var: ”Det gäller att få trafikplaneringen an­pas­sad till en stad byggd för människor i en befintlig kulturmiljö – en miljö, som man inte vill få förstörd av fri biltrafik, en miljö som måste dirigera bilarna runt sig, en miljö också för människan som går, cyklar och åker buss, en miljö där bilen får vänta”. Han argumenterade starkt för en förbifart: ”Bärbyleden är framtiden, Luthagsleden dåtiden”. Men dåvarande finanskommunalrådet gjorde upp med Vägverket om att ändå finansiera och förvandla den vackra esplanaden till en fyrfilig motorled. Luthagsleden med sitt oläkta sår i stadsmiljön påminner om vad Lilienberg, Leche och Wikforss ville undvika.

Människan, staden och kulturen

Här söker arkitekten och planeraren svar på frågor om kulturens roll i samhällsplaneringen. ”Vilka är kraven för att för framtiden skapa reella möjligheter för människor att ägna sig åt olika kulturaktiviteter och vilka kombinationsförut­sätt­ningar kan vi finna?” Gösta Wikforss skriver att det saknas kunskap. ”Psykologen studerar individen, sociologen samhället och en och an­­­nan kulturantropolog kulturen, det som varit. Det viktigaste för planeraren är dock vetskapen om förhållandet mellan alla dessa tre: individen, samhället och kulturen i framtiden”. Företrädare för olika intressen framför sina synpunkter på stadens planering, men inte kulturen. Han argumenterar för att all pla­ne­ring borde grundas på större kännedom om individen, kulturen och samhället och deras mångskiftande relationer. ”Planeras en ny omgivning för människor­na, bör alltså kultur­faktorn vara avgörande i denna planering. Planeringen måste vara öppen, ärlig, mänskligt medveten, till idé, innehåll och form.”

Funktionalismen i framtiden?

Till minnet av min far Erik Gunnar Asplund, skriver Hans Asplund år 1980 i sin bok ”Farväl till funktionalismen”. Arkitektsverige reagerade. I detta korta debattinlägg invänder Gösta Wikforss om arkitektens roll: ”Han skall då inte förinta funktionalismen. Han skall vidga sin helhetssyn och kunskap om samhället och vara medveten om dess förändringar, öka sin ekonomiska och tekniska kunskap och därigenom få förnyat förtroende med hjälp av funktionalismen”.

Eriksbergskyrkan 30 år

Eriksbergskyrkan firade 30 år 1990. Gösta Wikforss ombads beskriva dess arkitektur. Arkitekt för Eriksbergskyrkan var Sten Hummel-Gumaelius. ”Han var en utomordentligt noggrann och kunnig arkitekt och hade stor kännedom om byggnadsmaterial och dess åldrande egenskaper. Han behärskade färg, form, material för varje byggnadsdetalj och kunde därigenom nå harmonisk helhet i sina verk. Hans arkitektur var förankrad i svensk byggnadstradition utan att vara nostalgiskt avbildande”. Det kan nämnas att han var Gösta Wikforss första arbetsgivare efter praktiken under studietiden hos Per Lundquist.

Anförande vid invigningen av Stillhetens kapell 1963

En beskrivning av arkitektens idéer och tankar vid gravkapellets projektering. ”Ett gravkapell är ej bundet till konventionella former, men väl bundet till funktion: det skall ta hänsyn till människor slutna i sorg, ge dem avskildhet mot yttre daglig miljö, ge högtidlighet och ostörd ro – stillhet. Ett stillhetens kapell.”

Föredrag i Domkyrkan 1990 med titeln ”Förändring av det oföränderliga”.

Som domkyrkoarkitekt och i samarbete med domprost Clarence Nilsson och domkyrkokaplan Bo Säfström genomförde Gösta Wikforss ett fyrtiotal förändringar i domkyrkan. De sammanfattas här. ”Det finns oändligt många historiska, konstnärliga detaljer att glädjas åt samtidigt som helheten i rummet är befriande rik och positiv. Vår stads, vårt lands vackraste rum, tycker jag.”

Uppsalas kulturliv har av naturliga skäl tidigare koncentrerats kring Universitetet och Domkyrkan. Trots stadens stora tillväxt har behovet av andra lokaler för kultur hamnat i dessa institutioners skugga. Diskussionerna kring kulturens fyra hörnpelare i början av 1970-talet tystades ned och andra intressen tog över. Var finns idag de starka förespråkare som Uppsalas kulturliv behöver, frågar Gösta Wikforss.