Gösta Wikforss föddes i Nässjö den 4 april 1922. Son till John (1892 – 1973) och Edith, född Svanberg (1893 – 1979). John hade cyklat till Tyskland och utbildat sig till svartskräddare. Vid fyra års ålder flyttade familjen till Uppsala där John blev förman på Uppsala Kappfabrik på Dalgatan. Gösta växte upp på Sysslomansgatan och Börjegatan med sin tvillingsyster Gunnel (1922 – 2014), textilkonstnär och sin yngre syster Monica (1932), pedagog. Han tog studentexamen på Högre Allmänna Läroverket och gjorde sin värnplikt på Upplands regemente I 8 (infanteri) under andra världskriget med tjänstgöring vintertid i Norrland.

Han sökte till arkitektutbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och avlade arkitektexamen år 1949. I lärarkollegiet ingick Nils Ahrbom, Eskil Sundahl, Uno Åhrén, Henrik Cornell och Erik Lundberg. En lärare som kom att göra ett starkt intryck på honom var föreståndaren för avdelningen för arkitektur, professor Nils Ahrbom med sin syn på funktionalismen. Wikforss var aktiv i KTH:s studentkår som ordförande för arkitektursektionen och representerade arkitekterna i kårstyrelsen.

År 1948 anställdes han på Sten Hummel-Gumaelius arkitektkontor i Uppsala. Det var också det året han ritade sin första uppförda byggnad, Villa Dagnell på Amiralsgatan 12 i Kalmar på uppdrag av sin syster Gunnel och hennes man Rune.

1950 erbjöds han anställning som arkitekt och assistent åt stadsarkitekt Gunnar Leche i Uppsala. Samma år utsågs han till biträdande stadsarkitekt och när Gunnar Leche gavs tjänstledighet för att utarbeta en generalplan för Uppsala utsågs han 1952 till tillförordnad stadsarkitekt. I hågkomsten ”Några ord om mig själv och mitt samarbete med Gunnar Leche” skrev Gösta Wikforss: ”Det var en dröm att bli anställd som hans assistent 1950. Han kunde verkligen allt om Uppsalas hus, gator, torg och platser och om människorna som bodde och verkade i staden.” Han flyttade in i nybyggda Tunabackar och fick sonen Örjan (1950), arkitekt och dottern Helén (1952), keramiker.

1956 utsågs Gösta Wikforss till stadsarkitekt i Lidingö stad. Under åren på Lidingö planerades flera av de kända bostadsområden som ligger på Lidingös höjdplatåer med utsikt över Stockholm och Stockholms inlopp och som byggdes under 1960-talet. Han fick gehör för principen att man vid tomtavstyckning alltid ska spara ett allmänt utrymme närmast stranden. Än idag kan man vandra obehindrat utefter Lidingös stränder. Mot slutet av tiden i Lidingö stad skrev han till byggmästare Anders Diös och frågade om råd, om det var en lämplig tidpunkt att öppna ett arkitektkontor i Uppsala. Anders Diös svarade bestämt nej, tiderna var alldeles för dåliga. Trots avrådan tog han risken att öppna egen arkitektpraktik och flyttade tillbaka till Uppsala. Han kom att samarbeta med Diös i trettio år.

1959 startade han arkitektkontoret på Järnbrogatan 4 i en vacker lägenhet i markplanet med trädgård mot Edlingska gården. Han bosatte sig med familjen i ett litet flerbostadshus han ritat åt byggmästare Erik Sommar på Eriksbergsvägen 16 och förvärvade det övergivna och igenvuxna sommarhemmet Solhaga på Krusenberg av Magdeburgskolans lärarinneförening. Några år senare flyttade han kontoret till större lokaler i Söderbergska kappfabriken på Bergsbrunnagatan 1 där kontoret blev kvar fram till hans pensionering 1989.

1959 utsågs han till stadsarkitekt i Sigtuna, ett deltidsuppdrag han behöll i tio år fram till sammanläggningen med Märsta kommun. Ett av de stora uppdragen var att författa Sigtuna generalplan 1965.

Tidigt erhöll han samhällsuppdrag inom äldreomsorg, skola och teknisk infrastruktur. Inom äldreomsorg ritade han Karl Johansgårdarna, Johannelundsgården, Årstagården och senare servicehuset Ramund. Inom skola gymnasierna Fyrisskolan, Katedralsskolan, Celciusskolan och senare Linnéskolan Magdeburg. Inom teknisk infrastruktur lokala värmeverk och det stora kraftvärmeverket i Uppsala med sidoanläggningar och administrationsbyggnader. Under tidigt sextiotal ritade han ett flertal egna hem och radhus för olika byggmästare i Eriksberg och Norby i Uppsala, samt på Lidingö och i Sigtuna. Men också i Vallentuna, Upplands Väsby, Norrtälje, Sandviken och i Gävle. Redan i utställningen ”15 Uppsala arkitekter” 1956 hade han ställt ut experimenthus i Johannesbäck som syftade till att utveckla egna hem till överkomliga kostnader. I Ormsta i Vallentuna studerade Kungl. Bostadsstyrelsen hans friliggande hus och kedjehus och redovisade i detalj resultatet av försöken att rationalisera byggandet för att göra det egna hemmet möjligt för envar i skriften ”Gruppbygge av småhus” 1958. Han medverkade som expert i 1957 års studentbostadsutredning.

1967 – 1971 Utsågs han till generalplanearkitekt i Uppsala och drev arbetet med Uppsala generalplan 69 under fyra år. Arbetet leddes av en politiskt allsidigt sammansatt generalplanekommitté. Generalplanen antogs av kommunfullmäktige. Han deltog i cirka trehundra informationsmöten och samrådsmöten. Huvudprinciperna i generalplanen var: värna jordbruksmarken runt Uppsala, bygg nya stadsdelar söderut utmed en utbyggd fyrspårig järnväg mot Stockholm och med början i Bergsbrunna, dämpa bilismen, för biltrafiken utanför staden, bygg ut kollektivtrafiken, värna sammanhängande kulturmiljöer i stadskärnan, bygg integrerade stadsdelar för alla hushåll i olika hustyper, med service, arbetsplatser och närhet till grönområden.

1969 Erhöll han Uppsala kommuns stora kulturstipendium med motiveringen: ”Arkitekten Gösta Wikforss för hans inom Uppsala stad mångåriga och förtjänstfulla verksamhet som skapande arkitekt med särskild känsla för de krav som ställs på dagens miljögestaltning i förhållande till den gamla och kulturhistoriskt värdefulla stadskärnan i Uppsala, samt för hans omfattande och energiska engagemang i arbetet att till medborgarna föra ut information om pågående generalplanearbete och därmed förankra en bred debatt i dessa frågor.”

Under 1970- och 80-talet växte uppgiften att ta hand om Uppsalas gamla kulturmiljöer. Bland uppdragen kan nämnas Walmstedska gården, Saluhallen, Dag Hammarskjöldbiblioteket, Domkapitelhuset, Ekermanska huset (Historicum), Musicum, Psykologiska institutionen, Geijersgården, Edlingska gården och Kvarteret Hörnet (Övre Slottsgatan). Gamla Almqvist & Wiksell i kvarteret Kaniken vid Västra Ågatan var en konvertering av en klassisk industribyggnad till nya ändamål. Han engagerades i kulturcentrumkommitténs utredningar i Uppsala för kulturfunktioner i stadskärnan. Han föreslog kv Munken vid Västra Ågatan som plats för en ny konsthall, ett Konstens hus och kv Sandbacken för nytt stadsbibliotek. Tillsammans med director musices Carl Rune Larsson föreslog han att Musikens hus skulle förläggas i kvarteret Gerd vid Vaksala torg.

1978 Anslöt Örjan Wikforss till kontoret och öppnade en visualiseringsstudio, startade byggforskning, samt utvecklade det första CAD-systemet för arkitekter i Sverige, ArCad.

1984 anförtroddes Gösta Wikforss uppdraget som domkyrkoarkitekt och medverkade i ett fyrtiotal olika förändringar avseende inredning, utrustning, arbetsmiljö och andra anpassningar.

Under senare delen av 1980-talet erhöll han uppdrag att renovera och bygga till Södertuna slott, Nyköping och Krusenberg herrgård. I det senare uppdraget samarbetade han med Walter och Lisa Bauer. Han fick stora utredningsuppdrag, bland annat ledde han kommunens gymnasieutredning.

Kontoret hade ett tjugotal medarbetare. Här på studieresa till Wien.

Arkitekt Sven Georg Zeitler berättar i boken ”Uppsalas arkitekter och arkitekternas Uppsala” om sitt nära samarbete med Gösta Wikforss:

”Medarbetarna hade egna rum som var möblerade så att det mittemot varje ritarbetsplats fanns besöksplatser, vilket gjorde det möjligt för Wikforss att slå sig ner hos var och en, gå igenom aktuella frågor och på så sätt dagligen, i dialog och under ständigt skissande och prövande av olika möjligheter utveckla projekten.”

”En stor tillgång var Wikforss berättartalang, förmågan att se poänger i små och stora skeenden, som också innebar att han kunde ställa vardagens arbetsuppgifter i en belysning som skapade mening och sammanhang.”

”Det starka ideologiska engagemanget fanns med som grundval i de projekt som Gösta Wikforss ansvarade för – oberoende av skala. Samtidigt hade han ett djupt, på kunskap grundat engagemang för Uppsala, dess människor och bebyggelse. Han såg det som viktigt – och som en utmaning – att bevara Uppsalas identitet när den utsattes för utvecklingens förändringstryck.”

1989 I samband med sin pensionering såldes kontoret till White arkitekter. Efter pensioneringen arbetade han bland annat tillsammans med förre landshövdingen Ragnar Edenman med renovering och ombyggnader av bruksmiljöerna i Österbybruk. Han ritade Ljusets kapell, ett gravkapell i Sandviken. Han ritade ett servicehus för pensionärer ”Borgerskapets hus” på Gillbergska fastigheten på Sysslomansgatan. 1996 fick han i uppdrag att bygga ut S:t Ansgars kapell, som han hade ritat 1959. Med ett nytt lågt sidoskepp i symmetri med det ursprungliga utvidgades kyrksalen så att ljuset från de högt sittande fönstren fortsatt lyser upp kyrkorummet. I hans ritarstuga fylldes lådorna med skisser och ritningar till vännernas ny-, om- och tillbyggnader.

Den 26 oktober 2001 avled Gösta Wikforss i sitt hem i Krusenberg.